Belägring och omdaning

Belägring och omdaning

En relief på den danske kungen Fredrik IIs sarkofag i Roskilde domkyrka avbildar den ”Bahusiska smällen” 1566, då svenska belägrare som intagit delar av Bohus fästning sprängdes i luften. En relief på den danske kungen Fredrik IIs sarkofag i Roskilde domkyrka avbildar den ”Bahusiska smällen” 1566, då svenska belägrare som intagit delar av Bohus fästning sprängdes i luften.

Bohus byggdes inledningsvis av trä, men förvandlades snart till ett stenslott, inte minst tog man sten från det gamla fästet på Ragnhildsholmen. Snart blev Bohus ett av Nordens starkaste fästen och utveckling av befästningarna skedde i flera omgångar. I samband med reformationen på 1500-talet revs klosterbyggnader i Bohuslän, och stenen fördes till Bohus. Norden gick från union till upplösning och Sverige lämnade Kalmarunionen 1523 under ledning av kung Gustav Vasa, men Danmark-Norge skulle förbli regionens stormakt i hundra år till.

Det var en konfliktfylld tid och under det nordiska sjuårskriget 1563 – 1570 belägrades Bohus av svenska styrkor vid sex tillfällen, men utan framgång. 1566 tog sig svenska belägrare in i själva fästningen och hissade den svenska flaggan på Röde Torn, men försvararna lyckades sätta eld på krutförrådet, som exploderade. Svenskarna i tornet ”blev som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen och icke en kom därifrån med livet”.

Bohus behövde restaureras efter de många belägringarna och under den danske kungen Christian IV (1577 – 1648) förvandlades Bohus till ett praktfullt renässansslott, med förstärkta bastioner till följd av artilleriets utveckling.

1613 flyttades staden Kungahälla uppströms till Fästningsholmen, eftersom svenskarna bränt ner husen i samband med krigshandlingar året innan. Flytten skulle visa sig olycklig, eftersom staden hamnade i ett än mer utsatt läge när Bohus fästning blev föremål för belägring 1645. Och snart skulle den norsk-danska perioden vara till ända.